Million: ”Jag drog mig undan från allting som inte var jobbet”

Text: Erik Ström, Foto: Privat

Bandyjournalisten Christoffer Million, 35, öppnar upp om sitt obefintliga supporterskap, det tagna efternamnet – och om den psykiska ohälsa som till slut fick honom att krascha på Alexander Mayborns soffa.

Många känner igen dig som journalist från Bandypuls. Men har du spelat bandy själv?
– Ja, mitt bandyskryt är väl att jag vann Mini World Cup med Bollnäs två år i rad. Först som ytterhalv med 88:orna, sen var jag libero och lagkapten för min egen 89-kull när vi vann 2004. Så jag hade absolut något. Att jag slutade... jag har väl alltid haft talang i sporter jag hållit på med, men aldrig haft skallen. Jag har ett fruktansvärt dåligt idrottspsyke.

Hur kan det uttrycka sig?
– När jag blev kallad till den sista gallringen till P15-landslaget på Backavallen i Katrineholm, då minns jag att jag blev sur. Jag hade ju planerat att se tyska powermetalbandet Helloween på Hovet då, men det fick jag ställa in och åka på samling istället. Där någonstans kände jag väl att det inte skulle funka. Blir man förbannad över att missa en konsert när man har chans på landslaget... ja, du hör. Det började vara över redan då. Numera har jag också en padelkyrkogård hemma i källaren där det ligger sex-sju sönderslagna racketar...

I tio års tid har du jobbat heltid med bandyjournalistik. Vad har ditt jobb gjort med ditt supporterskap?
– Tyvärr är det helt dött inom bandyn. Vissa försöker spela på det ibland, att jag är från Bollnäs, och jag kan tycka att det är lite fult och nedlåtande. Ingen ifrågasätter väl Joakim Svensks lojalitet till Edsbyn för att han är fostrad i Bollnäs?

– När jag var ung hade jag drömmar om att bli fotbollskrönikör i England. Det tänker jag ofta på. Eftersom Manchester United i synnerhet och engelsk fotboll i allmänhet är mitt kanske allra största intresse, så skulle jag inte vilja göra det idag. Då skulle jobbet ta udden av det supporterskapet också.

– Drömmen om England var för övrigt anledningen till att jag för tio år sedan tog min mammas dåvarande efternamn Million, som klingade lite bättre än Nilsson. På pappret heter jag Christoffer Million Nilsson, men i jobbet är jag bara Christoffer Million. Mamma Helena heter dock inte Million längre, så det namnet dör med mig. I alla fall i vår släkt.

Kan du känna en sorg runt att supporterskapet försvunnit?
– Ja, verkligen. Det tänker jag på varje år när jag bevakar SM-finalerna, att en dag ska jag inte jobba med det här längre. Då ska jag gå på final, njuta av bandy, dricka bärs och ha det underbart. Och så ska jag försöka väcka liv i ett supporterskap igen.

"En stor del av mitt vuxna liv har jag brottats med dåligt självförtroende och en känsla av otillräcklighet"
 

Du har brottats med psykisk ohälsa. Vill du berätta om det?
– Ja, jag tror på att vara öppen om sitt mående och gillar ju själv när folk öppnar upp sig för mig i intervjuer. En stor del av mitt vuxna liv har jag brottats med dåligt självförtroende och en känsla av otillräcklighet. Jag har lätt för att racka ner på mig själv och är samtidigt perfektionist ut i fingerspetsarna, något som jag alltid har sett som en tillgång. Tills nu, när jag insett att det inte är det.

På vilket sätt?
– Det är bara att googla för att förstå att perfektionism kan innebära rätt osköna karaktärsdrag.

– Det som har blivit mitt skit är att jag har jagat perfekt i allt jag har företagit mig. Oavsett om det gällt jobbet, hemmet, relationen eller något så litet som ett sms. Jag har aldrig nöjt mig med "bra nog" och till slut har det väl drivit mig till någon sorts vansinne. Och i jobbet... jag har brunnit för det här under så lång tid. Jag minns… äh.

Christoffer blir tyst en kort stund.

– Det här är en grej med där jag har varit mentalt, att jag tappar tråden väldigt lätt.

Han tar en liten andningspaus och funderar.

– Jo, redan 2016 fick jag ett sms från Timo Oksanen, som jag sedan många år betraktar som en vän till både mig och familjen. Han skrev att han var orolig för mig efter att ha pratat med några gemensamma vänner. Timo har själv pratat öppet om psykisk ohälsa och påminde mig i sms:et om att "det är bara ett jobb" och att det inte är kul att vara där han var då. Han avslutade sms:et med ett PS. "Tog tre öl för att skicka detta, man vet aldrig hur det bemöts" med en skrattande emoji. Jag tycker att det är en fin liten historia som visar vem Timo är med sin omtanke och glimt i ögat.

– Första gången jag tog hjälp av terapeut var 2018. Då hade jag jobbat mig till att tappa livslusten. Jag kände inte någon mening längre. Då kände jag att det blev farligt eftersom både farfar och morfar gick bort i suicid. En dag gick jag över en bro i närheten av hemmet och slogs av tanken att "här skulle det vara för lågt om man skulle vilja hoppa". Jag hade aldrig haft ett självskadebeteende eller ens tänkt såna tankar, så jag var väldigt snabb med att berätta för min sambo Ylva om hur jag kände. Så då hamnade jag hos en terapeut första gången. Sen har det varit bättre och sämre genom åren, men så sent som förra säsongen hade jag psykologhjälp. Då höll jag också på att jobba ihjäl mig, men var inte trött på samma sätt. Däremot kände jag väl att jag hade börjat skala bort allt annat i mitt liv, för att bara ägna mig åt jobbet där jag vet att jag är bra. Det blev som ett missbruk och jag åsidosatte både familj och vänner, utan att på något sätt vara pressad till det. Tvärtom har jag alltid haft bra stöd från chefer och arbetsgivare. Så det handlade väl antagligen om den dåliga självkänslan och det dåliga självförtroendet, att jag undermedvetet jagade bekräftelse. Jag drog mig undan från allting som inte var jobbet och därför kände jag att jag behövde hjälp.

Du kraschade sedan ordentligt i april. När började det gå utför?
– Svårt att säga, men det var ju den där hemska läktarolyckan i Bollnäs i februari. Under någon vecka efteråt kände jag att bandysäsongen var död för mig. Det tog så jäkla hårt känslomässigt. Det var inte mig det var synd om, jag menar inte så, men man var bara så oförberedd. Jag var inställd på att gå på bandy och rapportera om det, och så höll det på att sluta med en katastrof med många barn inblandade. När jag stod i kaoset nedanför läktaren för att försöka samla in information hörde jag räddningsledaren säga "finns det tillräckligt mycket plats på Bollnäs sjukhus, eller måste vi ta kontakt med fler sjukhus?". Då kändes det som att jag var mitt i en katastrofzon. Så den kvällen tog jättehårt mentalt, men jag repade mig och körde vidare med slutspelet. Det blev SM-final... och där, under nationalsången inför damernas final, vände jag mig till min chef Andreas Tagg och sa att jag inte kunde hålla ihop det mer. Jag bara brast i gråt. Jag tyckte det var så fint, men kände mig samtidigt så jävla slut. Finalen är ju "sista bandydagen" och då var mina känslor överallt.

 Hur kom kraschen sen?
– I februari startade jag Bandypuls podcast som jag skulle göra lite vid sidan av allt annat innehåll jag gör. Men eftersom jag inte är lagd åt det hållet satt jag med podden på kvällar och nätter. Förberedde, klippte och donade. Så det var sen i april som kraschen kom, när jag var ute på en poddturné. Jag var i västsverige och skulle dra in fem intervjuer på tre dagar. Jag körde de 50 milen till Trollhättan på onsdagen och spelade in med Ari Holopainen samma kväll. Sen satt jag till tre på natten och förberedde intervjuer för nästa dag med Johan Löfstedt och Jonas "Sparris" Johansson. När jag kom till Löfstedt på torsdagsförmiddagen minns jag att han frågade mig om jag jobbade heltid med podden efter säsongen. Efter intervjuerna med Löfstedt och "Sparris" satt jag hela natten till fredagen och förberedde för att träffa Alexander Mayborn på förmiddagen och slutligen Daniel Labe på eftermiddagen. 

Christoffer tar ett andetag och minns tillbaka.

– När jag är hos Alexander Mayborn i Vänersborg och ska börja spela in får jag mitt livs första panikattack kort efter att han lämnat rummet för att hämta lösenordet till sitt wifi. Precis då när jag är själv skickar min sambo ett sms och frågar hur jag mår. Jag svarar att "jag mår inte så bra i dag, men vi hörs sen". Den morgonen hade jag vaknat med rusande puls, kände mig jagad, hjärtklappning... jag var som i ett töcken.

"Till slut sprang jag bara upp till Mayborn på övervåningen och sa att jag inte kan göra det här längre"

Du funderade inte på att ställa in?
– Jag sa till Mayborn redan när jag kom dit att jag inte mådde så bra. Han sa att "då struntar vi i det". Men jag insisterade på att köra. Allt var ju förberett, så det var ju "bara" intervjun kvar. Men så kom paniken när jag blev ensam och svarade på sms:et från Ylva. Panikkänslorna födde nya panikkänslor, så efter 20-30 sekunder sprang jag upp till Mayborn på övervåningen och sa att jag inte kan göra det här längre.

Hur reagerade han?
– "BRA!" sa han och klappade om mig. Efter det låg jag på soffan i hans man cave och stirrade upp i taket med honom i typ en timme. Och det är jag så jäkla tacksam för, att jag kraschade just hos honom. Han har själv gått igenom det här med utmattning, så han var så jäkla mänsklig och fin. Jag minns att jag ringde till Daniel Labe och sa att jag inte kunde komma. När jag la på var det nästan som att jag fick en religiös upplevelse. Mayborn tittade på mig med ett leende och sa "visst är det skönt att säga nej ibland?". Det var så underbart skönt. Allt bara rann av mig. Jag kände det fysiskt.

Vad hände sen?
– Dagen innan hade jag pratat om prestationsångest med Löfstedt och om utbrändhet med "Sparris". Efter intervjun med "Sparris", som ironiskt nog då blev min sista innan kraschen, berättade jag för honom om min situation. Samma kväll skickade han ett sms och skrev typ "det smärtar mig att du mår dåligt, var rädd om dig, jag finns om det är nåt". Då skulle ju han checka ut från bandyn, så han gjorde sig verkligen tillgänglig. Jag minns att jag svarade något i stil med att "tänk vad sjukt det är egentligen, att man jobbar sig till en position som man bara kunnat drömma om och ändå känns det bara som en kamp för att överleva".

– När jag sen åkte från Mayborn till hotellet i Lidköping, då ringde "Sparris" precis när jag hade kommit in på rummet. Då sa jag att "du, det är jävligt kusligt att du ringer mig just nu för jag har precis kraschat". Då sa han att, "nej Million, det är inte kusligt. I bandyfamiljen håller vi ihop". Då hade Mayborn alltså ringt till "Sparris" och bett honom att kolla så att jag kommit till hotellet ordentligt.

– Och sen den dagen är det väl ingenting som är sig riktigt likt för mig. Det ser jag som något bra, för spiralen som jag var i var ohållbar.

Berätta om din resa efter kraschen.
– Det har stundtals varit rätt mörkt. Första tiden kunde jag, som vanligtvis är vän av mörkret, inte somna ensam om inte lampan var tänd, för då hotade panikångesten i mörkret. Jag har brottats med ångest hela sommaren och nedstämdhet har jag egentligen kämpat mot under ganska många år.

"Nu ser jag tillvaron lite mer i färg och har insett att hjälp finns bara man är mottaglig"

Hur mår du idag?
– Mycket bättre, bland annat tack vare antidepressivt läkemedel. Det var en hög tröskel att ta sig över, för jag har aldrig varit mycket för piller. Men nu ser jag tillvaron lite mer i färg och har insett att hjälp finns bara man är mottaglig.

– Efter fyra månaders sjukskrivning på heltid har jag gått från 50% till 75%. Jag älskar att jobba och hoppas vara tillbaka för fullt snart, men då med en sundare syn på både arbetet och livet. Planen är att först och främst vara människa och pappa till min fyraåring Vega. Inte att vara bandyarbetare i första, andra och tredje hand.

Christoffer Million utanför sitt hem i Bollnäs, som han själv beskriver som sitt drömhem. Men trots bra jobb, fin familj och drömhus har det ohållbara sökandet efter lycka och mening varit ständigt närvarande i livet. Foto: Privat.

Flera personer inom bandyn har vittnat om utbrändhet och psykisk ohälsa. Vad tror du att det beror på?
– Jag tror det bygger på att bandyn någonstans är semiprofessionell, men samtidigt vill vara elit fullt ut. Och då måste det genomföras med jättesmå organisationer, vilket gör att folk kraschar. Bandyn är ju i läget att det aldrig finns ett "överflöd" av personal, utan alla som verkar i den här sporten drar det i mångt och mycket till sin spets – inte minst spelare och tränare. Det är i alla fall min uppfattning. Den här sporten må vara det finaste som finns, men jag tror att den också går ganska hårt på människorna som är i den.

Du har bevisligen en stark relation till spelare och ledare inom bandyn. Men har du känt någon gång att en intervju eler artikel blivit fel?
– Jag och Magnus Brodén (numera tränare i Sandviken) hade en tung relation under ett par år och det får jag ta på mig. Han fick kritik från en spelare i en liten del av en stor intervju jag gjorde, men Brodén gavs inte chansen att bemöta kritiken före publicering – för jag bedömde då att den inte var speciellt hård. Men Brodén blev jävligt besviken och i efterhand har jag haft full förståelse för det. En tid efter publiceringen sprang jag på honom utanför Göransson Arena under ett World cup. Jag sträckte fram handen och frågade om vi skulle reda ut det hela, men han sa "nej, det behövs inte" och gick vidare. I dag har vi en bra relation, men vi har faktiskt inte hörts sedan han blev ny SAIK-tränare i våras. Han är annars en av många bandyprofiler ute i landet som jag kan sms:a med emellanåt.

Det var ju fint att ni kunde gräva ner yxan!
– Ja, och jag önskar att fler kunde vara som honom. Det känns ibland som att det är fult att vara oense inom bandyn. Att det bara ska vara läckert, underbart och familjärt allting. Men så är ju varken bandyn eller livet. Det är okej att tycka olika och vara lite osams ibland. Sen är det förstås alltid skönt när det går att gräva ner yxan om det finns en sån.

Slutligen – du har ju skaffat ett par grejer från Bury Fen på sistone. Har du någon favoritprodukt?
– Jag måste säga ryggsäcken, Modell 2. Den bär jag stolt ute på arenorna. Det är en jäkla tjusig väska. Jag är ju motsatsen till en klädsnobb och trivs bäst i ett par svarta jeans och en bandtisha, men när jag går runt med den där jäkeln på ryggen kan jag känna mig lite småfancy på något vis.

 Christoffer Million blickar ut över älven Ljusnan utanför sitt hem i Bollnäs, iförd t-shirten "Bruket" från Bury Fen. Foto: Privat.